Ju mer utbrett detta med bloggande blir, destå mer fundersam blir jag över hur människan egentligen är och fungerar. ‘Internetlivet’ verkar locka fram människor sämsta och värsta sidor eller är det rent av bevis på hur människor faktiskt är i verkligheten fast man aldrig stöter på dem där.
Nu menar jag inte rent generellt för de flesta av oss är nog ganska normala och friska i tanke och handling. Dock skakar jag dagligen på huvudet åtskilliga gånger efter saker jag läser, då oftast i kommentarer. Jag vill liksom inte tro att det man slänger ur sig så lättvindigt på nätet, är detsamma som hur man uttrycker sig i den fysiska världen.
Har du någon gång tänkt på hur mycket ‘konstiga’ människor man stöter på via communitys, bloggar, chatt osv.
Ja jag säger konstiga, för inte skulle jag vilja känna eller umgås med människor i verkliga livet, som stup i kvarten, till allt och alla uttrycker kjamiz och puzzar alla till höger och vänster.
Skulle jag ens närma mig en okänd person som genast frågar, vad gör en snygging som du ikväll, eller föreslår att Ni ska ha sex eller något annat orealistiskt och otänkbart?
Skulle jag möta en person som direkt började skönmåla sig själv i kropp och status så skulle jag inte tveka en sekund att vända på klacken och gå.
Skulle jag möta en människa på stan oavsett om det var en bekant eller inte som avslutade samtalet med kjam och pözz, så skulle garanterat undvika den människan igen. Likaså om någon människa formligen bygger sina konversationer på uttryck som är såväl rasistiska, som hatiska eller kränkande.
Men på nätet tycks allt vara tillåtet och accepterat.

Så i natt låg jag alltså och funderande på detta med människors personlighetsklyvning som uppenbart tycks inträffa så fort man loggar in på internet. Har vi ett sådant behov av att vara någon annan, att fly från verkligheten några timmar, för att i språket bli som ett litet jollrande barn och i sättet bli någon slags person som förhoppningsvis inte finns.

Ordet Personlighetsklyvning står enligt susning.nu för …
En psykisk avvikelse som yttrar sig i att man har flera, från varandra skilda personligheter som kan agera antingen helt självständigt eller under påverkan av de andra personligheterna. Ska inte förväxlas med schizofreni. Den psykoanalytiska förklaringen till personlighetsklyvning är det är ett resultat av att man försöker hantera trauman genom att bli någon helt annan när det behövs.

Nog måste det väl ses som en avvikelse med det beteende många har på nätet? Nåväl, att trauman skulle ligga till grund just i detta tror jag inte, dock behovet möjligtvis att va någon annan än sitt annars tråkiga/stela/prydliga osv. jag.

När jag så sätter mig vid datorn i morse så ser jag att kolumnisten Johanne Hildebrandt tagit upp ett liknande ämne, nämligen det burdusa språk vi använder, hur man smutskastar andra och känner sig trygga i sin anonymitet. Hör det också till denna nya sortens personlighetsklyvning?

Visserligen skriver jag själv helt anonymt här, men det av helt andra orsaker än att jag inte öppet vågar visa och stå för vem jag är.

Så vad tror Ni kära bloggläsare, kommer vi i framtiden att få en ny definition av ordet personlighetsklyvning, med en diagnos som är relaterade till för mycket internetbrukande vilket har lett till att man tappat såväl språk som vett och etikett för att kunna umgås i verklighetsbaserade kretsar?

[inlägget överflyttat från Ab bloggen]

Andra bloggar om: internet, personligstörning, bloggosfären, bloggetik, blogga, bloggning,