Posts Tagged ‘76’

7 december, 2007

Mirakelkrämen slut skriver Aftonbladet. Själv har jag inte ens hört talas om den utan snubblade över den via rubrikerna när jag sökte efter info efter att ha läst hos Jinge, om att Aftonbladet skulle ha valt att ta bort blogglänkar, vilket de bara för en månad sedan startade med. Tydligen har även DN slutat länka tillbaka till bloggar och nöjer sig istället med flikar som konstaterar mest lästa, mest länkade. Av någon anledning så tror jag att om SvD skulle få för sig samma sak, så skulle de inte hymla med orsaken. Jag tycker chefsredaktören Bo Hedin, tydligt bevisat att de bryr sig om sina läsare genom att öppet deklarare problemen när de gjorde om hela siten. Det belönar sig i längden att även visa sina svaga sidor.

-Ja inte vet jag, varför blogglänkning helt plötsligt stoppas, jag hittar ingen info varken hos den ena eller den andre, men konstaterar för mig själv att *någon* har uppenbart inte tänkt efter före.

Även primelabs har börjat fundera i länkningsbanorna kring twingly om det skall finnas ett tak för hur många medieartiklar man får länka länkade via twingly till media. Jag tror inte riktigt på att det skulle handla om Stationsvakts inlägg där han efterlyste en twingly-redaktör. Primelabs är beroende av sina kunder.

Nöj dig nu inte bara med att rösta när Primelabs vill att vi ska tycka till. Ta vara på demokratin och skriv din egen åsikt kring det hela. Som bland annat Deep Edition, Svensson, Beta Alfa och Bloggen Bent gjort. Läs också vad övriga tycker via Knuff.

Det skulle även vara intressant att höra åsikter från de bloggare som faktiskt grovt missbrukar tjänsten. Ni har förmodligen inte fattat det här med ödmjukhet och att inte missbruka det som missbrukas kan. Men jag är ganska övertygad om att ni förr eller senare faller på eget grepp. Bloggosfären som grupp, är inte nådig när det väl gäller och utan läsare/besökare så kommer ni snart att bli utfrysta.

I vanlig ordning så kommer jag från ämnet, som i det här fallet var mirakelkrämer. Mirakelkurer va än de må vara har väl de flesta konstaterat att de inte existerar. Mirakel infaller väl endast den dag när människor gemensamt kan konstatera, att mirakel = drömmar som inte uppfylls. Men nog skulle det väl vara ett mirakel om människan helst plötsligt slutade tro på att dessa fanns i form av evig ungdom och ett perfekt yttre. Varför inträffar inte det? Ja, förmodligen därför att de välavlönande människorna som har sin inkomstkälla inom reklamen, inte vill visa sitt gråa trista jag. I photoshopvärlden kan vi alla förbli skönheter i hud och figur, i den glamorösa världens skönhetsideal lever tron på tomten fortfarande kvar.

Andra bloggar intressant om: , , , , , ,

Annonser

25 november, 2007

Häromdagen skulle jag uppdatera wordpress, främst för att det en längre tid har strulat med MySQL. Jag förbannar mig själv att jag aldrig tagit mig tiden att lära mig databasen. Med andra ord kan jag inte heller hantera felmeddelanden.

Jag har försökt få hjälp av webhotellet som är one.com. Men ack utan reslutat, trots att felmeddelandena ständigt ger mig detta felmeddelande.

felmeddelande databas

Det andra felmedelandet lyder..

Fatal error: Allowed memory size of 16777216 bytes exhausted (tried to allocate 35 bytes) in /customers/resonerar.se/resonerar.se/httpd.www/wp-includes/wp-db.php on line 237

Jag begriper ingenting, för jag har inte rört någonting i databasen sedan jag installerade bloggen. Däremot vill jag minnas att problemen började uppstå efter onecom gjorde uppgraderingar på MySQL och MyPhp.

Av supporten fick jag detta svar i oktober

Skriven på 05-10-2007 12:23:26

 
       
Hejsan!Vi har ingen möjlighet att lösa problem som
är omöjliga att återskapa.I errorloggen sparas inte någon information
om sådana här fel, även om felmeddelandet
säger det. Du kan också fundera på varför
det bara är du och ingen annan kund som drabbas
av alla dessa problem när WordPress är ett
vanligt script som används av hundratals
(om inte tusentals) andra kunder hos oss.
Du kan också testa att uppgradera scriptet
till senaste versionen som inte har några
kända buggar.

Med vänlig hälsning / Best Regards

SUPPORTEN

Nu upptäcker jag att det är mer strul än vanligt bakom kulisserna, sedan jag installerade senaste WP. Jag kommer inte åt mina utkast, som är ett antal. Några av dem syns om jag försöker gå bakvägen och väljer skriv nytt. Men när jag ska klicka på dem så får jag upp meddelandet ovan om misconfiguration. Klickar jag på det så kommer det upp en text, fel vid raderingen …

Än mer märkligt, det finns inga datum för när jag sparade utkasten på senare tid, det står bara never. Tittar jag på ett gammalt utkast så kommer det upp i själva bloggen och ser ut som det är publicerat, fast en timme framöver.

Jag inser att jag måste göra något, innan allt går förlorat, men det verkar som det inte ens går att ta en riktigt backup av databasen. Skit samma tänkte jag, prövar att exportera alla inlägg, så jag får tillbaka dem iallafall. Men kan bara konstatera att inte ens det verkar stämma för filstorleken är mindre än när jag gjorde backup och exportera inläggen i juni.

Det känns helt enkelt inte roligt att blogga, nej rent av dumt att göra det för jag vet inte om allting kraschar endera stunden. Nu gäller det bara att samla kraft och mod till att trycka på radera knappen på databasen för jag känner mig totalt tilt, kommer aldrig att kunna lösa detta så det blir bara att börja om från början. Antingen försvinner resonerar.se för alltid eller så kommer den fram i någon form.

Hoppas det går bättre för Emma på Opassande, som också har råkat ut för något haveri.

Uppdatering: Ser nu när jag ska kopiera mina utkast från redigeringsläge att det kommer upp ytterligare ett felmeddelande. Är det möjligtvis någon som vet vad det betyder och innebär ?

HTTP/1.1 200 OK Date: Sun, 25 Nov 2007 15:46:46 GMT Server: Apache X-Powered-By: PHP/5.2.5 Set-Cookie: bb2_screener_=1196005607+83.191.235.253; path=/ Expires: Wed, 11 Jan 1984 05:00:00 GMT Last-Modified: Sun, 25 Nov 2007 15:46:47 GMT Cache-Control: no-cache, must-revalidate, max-age=0 Pragma: no-cache Connection: close Transfer-Encoding: chunked Content-Type: text/html; charset=iso-8859-1

Andra bloggar intressant om: , , , , , ,

4 juni, 2006

Ju mer utbrett detta med bloggande blir, destå mer fundersam blir jag över hur människan egentligen är och fungerar. ‘Internetlivet’ verkar locka fram människor sämsta och värsta sidor eller är det rent av bevis på hur människor faktiskt är i verkligheten fast man aldrig stöter på dem där.
Nu menar jag inte rent generellt för de flesta av oss är nog ganska normala och friska i tanke och handling. Dock skakar jag dagligen på huvudet åtskilliga gånger efter saker jag läser, då oftast i kommentarer. Jag vill liksom inte tro att det man slänger ur sig så lättvindigt på nätet, är detsamma som hur man uttrycker sig i den fysiska världen.
Har du någon gång tänkt på hur mycket ‘konstiga’ människor man stöter på via communitys, bloggar, chatt osv.
Ja jag säger konstiga, för inte skulle jag vilja känna eller umgås med människor i verkliga livet, som stup i kvarten, till allt och alla uttrycker kjamiz och puzzar alla till höger och vänster.
Skulle jag ens närma mig en okänd person som genast frågar, vad gör en snygging som du ikväll, eller föreslår att Ni ska ha sex eller något annat orealistiskt och otänkbart?
Skulle jag möta en person som direkt började skönmåla sig själv i kropp och status så skulle jag inte tveka en sekund att vända på klacken och gå.
Skulle jag möta en människa på stan oavsett om det var en bekant eller inte som avslutade samtalet med kjam och pözz, så skulle garanterat undvika den människan igen. Likaså om någon människa formligen bygger sina konversationer på uttryck som är såväl rasistiska, som hatiska eller kränkande.
Men på nätet tycks allt vara tillåtet och accepterat.

Så i natt låg jag alltså och funderande på detta med människors personlighetsklyvning som uppenbart tycks inträffa så fort man loggar in på internet. Har vi ett sådant behov av att vara någon annan, att fly från verkligheten några timmar, för att i språket bli som ett litet jollrande barn och i sättet bli någon slags person som förhoppningsvis inte finns.

Ordet Personlighetsklyvning står enligt susning.nu för …
En psykisk avvikelse som yttrar sig i att man har flera, från varandra skilda personligheter som kan agera antingen helt självständigt eller under påverkan av de andra personligheterna. Ska inte förväxlas med schizofreni. Den psykoanalytiska förklaringen till personlighetsklyvning är det är ett resultat av att man försöker hantera trauman genom att bli någon helt annan när det behövs.

Nog måste det väl ses som en avvikelse med det beteende många har på nätet? Nåväl, att trauman skulle ligga till grund just i detta tror jag inte, dock behovet möjligtvis att va någon annan än sitt annars tråkiga/stela/prydliga osv. jag.

När jag så sätter mig vid datorn i morse så ser jag att kolumnisten Johanne Hildebrandt tagit upp ett liknande ämne, nämligen det burdusa språk vi använder, hur man smutskastar andra och känner sig trygga i sin anonymitet. Hör det också till denna nya sortens personlighetsklyvning?

Visserligen skriver jag själv helt anonymt här, men det av helt andra orsaker än att jag inte öppet vågar visa och stå för vem jag är.

Så vad tror Ni kära bloggläsare, kommer vi i framtiden att få en ny definition av ordet personlighetsklyvning, med en diagnos som är relaterade till för mycket internetbrukande vilket har lett till att man tappat såväl språk som vett och etikett för att kunna umgås i verklighetsbaserade kretsar?

[inlägget överflyttat från Ab bloggen]

Andra bloggar om: , , , , , ,

4 juni, 2006

Ju mer utbrett detta med bloggande blir, destå mer fundersam blir jag över hur människan egentligen är och fungerar. ‘Internetlivet’ verkar locka fram människor sämsta och värsta sidor eller är det rent av bevis på hur människor faktiskt är i verkligheten fast man aldrig stöter på dem där.
Nu menar jag inte rent generellt för de flesta av oss är nog ganska normala och friska i tanke och handling. Dock skakar jag dagligen på huvudet åtskilliga gånger efter saker jag läser, då oftast i kommentarer. Jag vill liksom inte tro att det man slänger ur sig så lättvindigt på nätet, är detsamma som hur man uttrycker sig i den fysiska världen.
Har du någon gång tänkt på hur mycket ‘konstiga’ människor man stöter på via communitys, bloggar, chatt osv.
Ja jag säger konstiga, för inte skulle jag vilja känna eller umgås med människor i verkliga livet, som stup i kvarten, till allt och alla uttrycker kjamiz och puzzar alla till höger och vänster.
Skulle jag ens närma mig en okänd person som genast frågar, vad gör en snygging som du ikväll, eller föreslår att Ni ska ha sex eller något annat orealistiskt och otänkbart?
Skulle jag möta en person som direkt började skönmåla sig själv i kropp och status så skulle jag inte tveka en sekund att vända på klacken och gå.
Skulle jag möta en människa på stan oavsett om det var en bekant eller inte som avslutade samtalet med kjam och pözz, så skulle garanterat undvika den människan igen. Likaså om någon människa formligen bygger sina konversationer på uttryck som är såväl rasistiska, som hatiska eller kränkande.
Men på nätet tycks allt vara tillåtet och accepterat.

Så i natt låg jag alltså och funderande på detta med människors personlighetsklyvning som uppenbart tycks inträffa så fort man loggar in på internet. Har vi ett sådant behov av att vara någon annan, att fly från verkligheten några timmar, för att i språket bli som ett litet jollrande barn och i sättet bli någon slags person som förhoppningsvis inte finns.

Ordet Personlighetsklyvning står enligt susning.nu för …
En psykisk avvikelse som yttrar sig i att man har flera, från varandra skilda personligheter som kan agera antingen helt självständigt eller under påverkan av de andra personligheterna. Ska inte förväxlas med schizofreni. Den psykoanalytiska förklaringen till personlighetsklyvning är det är ett resultat av att man försöker hantera trauman genom att bli någon helt annan när det behövs.

Nog måste det väl ses som en avvikelse med det beteende många har på nätet? Nåväl, att trauman skulle ligga till grund just i detta tror jag inte, dock behovet möjligtvis att va någon annan än sitt annars tråkiga/stela/prydliga osv. jag.

När jag så sätter mig vid datorn i morse så ser jag att kolumnisten Johanne Hildebrandt tagit upp ett liknande ämne, nämligen det burdusa språk vi använder, hur man smutskastar andra och känner sig trygga i sin anonymitet. Hör det också till denna nya sortens personlighetsklyvning?

Visserligen skriver jag själv helt anonymt här, men det av helt andra orsaker än att jag inte öppet vågar visa och stå för vem jag är.

Så vad tror Ni kära bloggläsare, kommer vi i framtiden att få en ny definition av ordet personlighetsklyvning, med en diagnos som är relaterade till för mycket internetbrukande vilket har lett till att man tappat såväl språk som vett och etikett för att kunna umgås i verklighetsbaserade kretsar?

[inlägget överflyttat från Ab bloggen]

Andra bloggar om: , , , , , ,

4 juni, 2006

Ju mer utbrett detta med bloggande blir, destå mer fundersam blir jag över hur människan egentligen är och fungerar. ‘Internetlivet’ verkar locka fram människor sämsta och värsta sidor eller är det rent av bevis på hur människor faktiskt är i verkligheten fast man aldrig stöter på dem där.
Nu menar jag inte rent generellt för de flesta av oss är nog ganska normala och friska i tanke och handling. Dock skakar jag dagligen på huvudet åtskilliga gånger efter saker jag läser, då oftast i kommentarer. Jag vill liksom inte tro att det man slänger ur sig så lättvindigt på nätet, är detsamma som hur man uttrycker sig i den fysiska världen.
Har du någon gång tänkt på hur mycket ‘konstiga’ människor man stöter på via communitys, bloggar, chatt osv.
Ja jag säger konstiga, för inte skulle jag vilja känna eller umgås med människor i verkliga livet, som stup i kvarten, till allt och alla uttrycker kjamiz och puzzar alla till höger och vänster.
Skulle jag ens närma mig en okänd person som genast frågar, vad gör en snygging som du ikväll, eller föreslår att Ni ska ha sex eller något annat orealistiskt och otänkbart?
Skulle jag möta en person som direkt började skönmåla sig själv i kropp och status så skulle jag inte tveka en sekund att vända på klacken och gå.
Skulle jag möta en människa på stan oavsett om det var en bekant eller inte som avslutade samtalet med kjam och pözz, så skulle garanterat undvika den människan igen. Likaså om någon människa formligen bygger sina konversationer på uttryck som är såväl rasistiska, som hatiska eller kränkande.
Men på nätet tycks allt vara tillåtet och accepterat.

Så i natt låg jag alltså och funderande på detta med människors personlighetsklyvning som uppenbart tycks inträffa så fort man loggar in på internet. Har vi ett sådant behov av att vara någon annan, att fly från verkligheten några timmar, för att i språket bli som ett litet jollrande barn och i sättet bli någon slags person som förhoppningsvis inte finns.

Ordet Personlighetsklyvning står enligt susning.nu för …
En psykisk avvikelse som yttrar sig i att man har flera, från varandra skilda personligheter som kan agera antingen helt självständigt eller under påverkan av de andra personligheterna. Ska inte förväxlas med schizofreni. Den psykoanalytiska förklaringen till personlighetsklyvning är det är ett resultat av att man försöker hantera trauman genom att bli någon helt annan när det behövs.

Nog måste det väl ses som en avvikelse med det beteende många har på nätet? Nåväl, att trauman skulle ligga till grund just i detta tror jag inte, dock behovet möjligtvis att va någon annan än sitt annars tråkiga/stela/prydliga osv. jag.

När jag så sätter mig vid datorn i morse så ser jag att kolumnisten Johanne Hildebrandt tagit upp ett liknande ämne, nämligen det burdusa språk vi använder, hur man smutskastar andra och känner sig trygga i sin anonymitet. Hör det också till denna nya sortens personlighetsklyvning?

Visserligen skriver jag själv helt anonymt här, men det av helt andra orsaker än att jag inte öppet vågar visa och stå för vem jag är.

Så vad tror Ni kära bloggläsare, kommer vi i framtiden att få en ny definition av ordet personlighetsklyvning, med en diagnos som är relaterade till för mycket internetbrukande vilket har lett till att man tappat såväl språk som vett och etikett för att kunna umgås i verklighetsbaserade kretsar?

[inlägget överflyttat från Ab bloggen]

Andra bloggar om: , , , , , ,

4 juni, 2006

Ju mer utbrett detta med bloggande blir, destå mer fundersam blir jag över hur människan egentligen är och fungerar. ‘Internetlivet’ verkar locka fram människor sämsta och värsta sidor eller är det rent av bevis på hur människor faktiskt är i verkligheten fast man aldrig stöter på dem där.
Nu menar jag inte rent generellt för de flesta av oss är nog ganska normala och friska i tanke och handling. Dock skakar jag dagligen på huvudet åtskilliga gånger efter saker jag läser, då oftast i kommentarer. Jag vill liksom inte tro att det man slänger ur sig så lättvindigt på nätet, är detsamma som hur man uttrycker sig i den fysiska världen.
Har du någon gång tänkt på hur mycket ‘konstiga’ människor man stöter på via communitys, bloggar, chatt osv.
Ja jag säger konstiga, för inte skulle jag vilja känna eller umgås med människor i verkliga livet, som stup i kvarten, till allt och alla uttrycker kjamiz och puzzar alla till höger och vänster.
Skulle jag ens närma mig en okänd person som genast frågar, vad gör en snygging som du ikväll, eller föreslår att Ni ska ha sex eller något annat orealistiskt och otänkbart?
Skulle jag möta en person som direkt började skönmåla sig själv i kropp och status så skulle jag inte tveka en sekund att vända på klacken och gå.
Skulle jag möta en människa på stan oavsett om det var en bekant eller inte som avslutade samtalet med kjam och pözz, så skulle garanterat undvika den människan igen. Likaså om någon människa formligen bygger sina konversationer på uttryck som är såväl rasistiska, som hatiska eller kränkande.
Men på nätet tycks allt vara tillåtet och accepterat.

Så i natt låg jag alltså och funderande på detta med människors personlighetsklyvning som uppenbart tycks inträffa så fort man loggar in på internet. Har vi ett sådant behov av att vara någon annan, att fly från verkligheten några timmar, för att i språket bli som ett litet jollrande barn och i sättet bli någon slags person som förhoppningsvis inte finns.

Ordet Personlighetsklyvning står enligt susning.nu för …
En psykisk avvikelse som yttrar sig i att man har flera, från varandra skilda personligheter som kan agera antingen helt självständigt eller under påverkan av de andra personligheterna. Ska inte förväxlas med schizofreni. Den psykoanalytiska förklaringen till personlighetsklyvning är det är ett resultat av att man försöker hantera trauman genom att bli någon helt annan när det behövs.

Nog måste det väl ses som en avvikelse med det beteende många har på nätet? Nåväl, att trauman skulle ligga till grund just i detta tror jag inte, dock behovet möjligtvis att va någon annan än sitt annars tråkiga/stela/prydliga osv. jag.

När jag så sätter mig vid datorn i morse så ser jag att kolumnisten Johanne Hildebrandt tagit upp ett liknande ämne, nämligen det burdusa språk vi använder, hur man smutskastar andra och känner sig trygga i sin anonymitet. Hör det också till denna nya sortens personlighetsklyvning?

Visserligen skriver jag själv helt anonymt här, men det av helt andra orsaker än att jag inte öppet vågar visa och stå för vem jag är.

Så vad tror Ni kära bloggläsare, kommer vi i framtiden att få en ny definition av ordet personlighetsklyvning, med en diagnos som är relaterade till för mycket internetbrukande vilket har lett till att man tappat såväl språk som vett och etikett för att kunna umgås i verklighetsbaserade kretsar?

[inlägget överflyttat från Ab bloggen]

Andra bloggar om: , , , , , ,

4 juni, 2006

Ju mer utbrett detta med bloggande blir, destå mer fundersam blir jag över hur människan egentligen är och fungerar. ‘Internetlivet’ verkar locka fram människor sämsta och värsta sidor eller är det rent av bevis på hur människor faktiskt är i verkligheten fast man aldrig stöter på dem där.
Nu menar jag inte rent generellt för de flesta av oss är nog ganska normala och friska i tanke och handling. Dock skakar jag dagligen på huvudet åtskilliga gånger efter saker jag läser, då oftast i kommentarer. Jag vill liksom inte tro att det man slänger ur sig så lättvindigt på nätet, är detsamma som hur man uttrycker sig i den fysiska världen.
Har du någon gång tänkt på hur mycket ‘konstiga’ människor man stöter på via communitys, bloggar, chatt osv.
Ja jag säger konstiga, för inte skulle jag vilja känna eller umgås med människor i verkliga livet, som stup i kvarten, till allt och alla uttrycker kjamiz och puzzar alla till höger och vänster.
Skulle jag ens närma mig en okänd person som genast frågar, vad gör en snygging som du ikväll, eller föreslår att Ni ska ha sex eller något annat orealistiskt och otänkbart?
Skulle jag möta en person som direkt började skönmåla sig själv i kropp och status så skulle jag inte tveka en sekund att vända på klacken och gå.
Skulle jag möta en människa på stan oavsett om det var en bekant eller inte som avslutade samtalet med kjam och pözz, så skulle garanterat undvika den människan igen. Likaså om någon människa formligen bygger sina konversationer på uttryck som är såväl rasistiska, som hatiska eller kränkande.
Men på nätet tycks allt vara tillåtet och accepterat.

Så i natt låg jag alltså och funderande på detta med människors personlighetsklyvning som uppenbart tycks inträffa så fort man loggar in på internet. Har vi ett sådant behov av att vara någon annan, att fly från verkligheten några timmar, för att i språket bli som ett litet jollrande barn och i sättet bli någon slags person som förhoppningsvis inte finns.

Ordet Personlighetsklyvning står enligt susning.nu för …
En psykisk avvikelse som yttrar sig i att man har flera, från varandra skilda personligheter som kan agera antingen helt självständigt eller under påverkan av de andra personligheterna. Ska inte förväxlas med schizofreni. Den psykoanalytiska förklaringen till personlighetsklyvning är det är ett resultat av att man försöker hantera trauman genom att bli någon helt annan när det behövs.

Nog måste det väl ses som en avvikelse med det beteende många har på nätet? Nåväl, att trauman skulle ligga till grund just i detta tror jag inte, dock behovet möjligtvis att va någon annan än sitt annars tråkiga/stela/prydliga osv. jag.

När jag så sätter mig vid datorn i morse så ser jag att kolumnisten Johanne Hildebrandt tagit upp ett liknande ämne, nämligen det burdusa språk vi använder, hur man smutskastar andra och känner sig trygga i sin anonymitet. Hör det också till denna nya sortens personlighetsklyvning?

Visserligen skriver jag själv helt anonymt här, men det av helt andra orsaker än att jag inte öppet vågar visa och stå för vem jag är.

Så vad tror Ni kära bloggläsare, kommer vi i framtiden att få en ny definition av ordet personlighetsklyvning, med en diagnos som är relaterade till för mycket internetbrukande vilket har lett till att man tappat såväl språk som vett och etikett för att kunna umgås i verklighetsbaserade kretsar?

[inlägget överflyttat från Ab bloggen]

Andra bloggar om: , , , , , ,

4 juni, 2006

Ju mer utbrett detta med bloggande blir, destå mer fundersam blir jag över hur människan egentligen är och fungerar. ‘Internetlivet’ verkar locka fram människor sämsta och värsta sidor eller är det rent av bevis på hur människor faktiskt är i verkligheten fast man aldrig stöter på dem där.
Nu menar jag inte rent generellt för de flesta av oss är nog ganska normala och friska i tanke och handling. Dock skakar jag dagligen på huvudet åtskilliga gånger efter saker jag läser, då oftast i kommentarer. Jag vill liksom inte tro att det man slänger ur sig så lättvindigt på nätet, är detsamma som hur man uttrycker sig i den fysiska världen.
Har du någon gång tänkt på hur mycket ‘konstiga’ människor man stöter på via communitys, bloggar, chatt osv.
Ja jag säger konstiga, för inte skulle jag vilja känna eller umgås med människor i verkliga livet, som stup i kvarten, till allt och alla uttrycker kjamiz och puzzar alla till höger och vänster.
Skulle jag ens närma mig en okänd person som genast frågar, vad gör en snygging som du ikväll, eller föreslår att Ni ska ha sex eller något annat orealistiskt och otänkbart?
Skulle jag möta en person som direkt började skönmåla sig själv i kropp och status så skulle jag inte tveka en sekund att vända på klacken och gå.
Skulle jag möta en människa på stan oavsett om det var en bekant eller inte som avslutade samtalet med kjam och pözz, så skulle garanterat undvika den människan igen. Likaså om någon människa formligen bygger sina konversationer på uttryck som är såväl rasistiska, som hatiska eller kränkande.
Men på nätet tycks allt vara tillåtet och accepterat.

Så i natt låg jag alltså och funderande på detta med människors personlighetsklyvning som uppenbart tycks inträffa så fort man loggar in på internet. Har vi ett sådant behov av att vara någon annan, att fly från verkligheten några timmar, för att i språket bli som ett litet jollrande barn och i sättet bli någon slags person som förhoppningsvis inte finns.

Ordet Personlighetsklyvning står enligt susning.nu för …
En psykisk avvikelse som yttrar sig i att man har flera, från varandra skilda personligheter som kan agera antingen helt självständigt eller under påverkan av de andra personligheterna. Ska inte förväxlas med schizofreni. Den psykoanalytiska förklaringen till personlighetsklyvning är det är ett resultat av att man försöker hantera trauman genom att bli någon helt annan när det behövs.

Nog måste det väl ses som en avvikelse med det beteende många har på nätet? Nåväl, att trauman skulle ligga till grund just i detta tror jag inte, dock behovet möjligtvis att va någon annan än sitt annars tråkiga/stela/prydliga osv. jag.

När jag så sätter mig vid datorn i morse så ser jag att kolumnisten Johanne Hildebrandt tagit upp ett liknande ämne, nämligen det burdusa språk vi använder, hur man smutskastar andra och känner sig trygga i sin anonymitet. Hör det också till denna nya sortens personlighetsklyvning?

Visserligen skriver jag själv helt anonymt här, men det av helt andra orsaker än att jag inte öppet vågar visa och stå för vem jag är.

Så vad tror Ni kära bloggläsare, kommer vi i framtiden att få en ny definition av ordet personlighetsklyvning, med en diagnos som är relaterade till för mycket internetbrukande vilket har lett till att man tappat såväl språk som vett och etikett för att kunna umgås i verklighetsbaserade kretsar?

[inlägget överflyttat från Ab bloggen]

Andra bloggar om: , , , , , ,

4 juni, 2006

Ju mer utbrett detta med bloggande blir, destå mer fundersam blir jag över hur människan egentligen är och fungerar. ‘Internetlivet’ verkar locka fram människor sämsta och värsta sidor eller är det rent av bevis på hur människor faktiskt är i verkligheten fast man aldrig stöter på dem där.
Nu menar jag inte rent generellt för de flesta av oss är nog ganska normala och friska i tanke och handling. Dock skakar jag dagligen på huvudet åtskilliga gånger efter saker jag läser, då oftast i kommentarer. Jag vill liksom inte tro att det man slänger ur sig så lättvindigt på nätet, är detsamma som hur man uttrycker sig i den fysiska världen.
Har du någon gång tänkt på hur mycket ‘konstiga’ människor man stöter på via communitys, bloggar, chatt osv.
Ja jag säger konstiga, för inte skulle jag vilja känna eller umgås med människor i verkliga livet, som stup i kvarten, till allt och alla uttrycker kjamiz och puzzar alla till höger och vänster.
Skulle jag ens närma mig en okänd person som genast frågar, vad gör en snygging som du ikväll, eller föreslår att Ni ska ha sex eller något annat orealistiskt och otänkbart?
Skulle jag möta en person som direkt började skönmåla sig själv i kropp och status så skulle jag inte tveka en sekund att vända på klacken och gå.
Skulle jag möta en människa på stan oavsett om det var en bekant eller inte som avslutade samtalet med kjam och pözz, så skulle garanterat undvika den människan igen. Likaså om någon människa formligen bygger sina konversationer på uttryck som är såväl rasistiska, som hatiska eller kränkande.
Men på nätet tycks allt vara tillåtet och accepterat.

Så i natt låg jag alltså och funderande på detta med människors personlighetsklyvning som uppenbart tycks inträffa så fort man loggar in på internet. Har vi ett sådant behov av att vara någon annan, att fly från verkligheten några timmar, för att i språket bli som ett litet jollrande barn och i sättet bli någon slags person som förhoppningsvis inte finns.

Ordet Personlighetsklyvning står enligt susning.nu för …
En psykisk avvikelse som yttrar sig i att man har flera, från varandra skilda personligheter som kan agera antingen helt självständigt eller under påverkan av de andra personligheterna. Ska inte förväxlas med schizofreni. Den psykoanalytiska förklaringen till personlighetsklyvning är det är ett resultat av att man försöker hantera trauman genom att bli någon helt annan när det behövs.

Nog måste det väl ses som en avvikelse med det beteende många har på nätet? Nåväl, att trauman skulle ligga till grund just i detta tror jag inte, dock behovet möjligtvis att va någon annan än sitt annars tråkiga/stela/prydliga osv. jag.

När jag så sätter mig vid datorn i morse så ser jag att kolumnisten Johanne Hildebrandt tagit upp ett liknande ämne, nämligen det burdusa språk vi använder, hur man smutskastar andra och känner sig trygga i sin anonymitet. Hör det också till denna nya sortens personlighetsklyvning?

Visserligen skriver jag själv helt anonymt här, men det av helt andra orsaker än att jag inte öppet vågar visa och stå för vem jag är.

Så vad tror Ni kära bloggläsare, kommer vi i framtiden att få en ny definition av ordet personlighetsklyvning, med en diagnos som är relaterade till för mycket internetbrukande vilket har lett till att man tappat såväl språk som vett och etikett för att kunna umgås i verklighetsbaserade kretsar?

[inlägget överflyttat från Ab bloggen]

Andra bloggar om: , , , , , ,

4 juni, 2006

Ju mer utbrett detta med bloggande blir, destå mer fundersam blir jag över hur människan egentligen är och fungerar. ‘Internetlivet’ verkar locka fram människor sämsta och värsta sidor eller är det rent av bevis på hur människor faktiskt är i verkligheten fast man aldrig stöter på dem där.
Nu menar jag inte rent generellt för de flesta av oss är nog ganska normala och friska i tanke och handling. Dock skakar jag dagligen på huvudet åtskilliga gånger efter saker jag läser, då oftast i kommentarer. Jag vill liksom inte tro att det man slänger ur sig så lättvindigt på nätet, är detsamma som hur man uttrycker sig i den fysiska världen.
Har du någon gång tänkt på hur mycket ‘konstiga’ människor man stöter på via communitys, bloggar, chatt osv.
Ja jag säger konstiga, för inte skulle jag vilja känna eller umgås med människor i verkliga livet, som stup i kvarten, till allt och alla uttrycker kjamiz och puzzar alla till höger och vänster.
Skulle jag ens närma mig en okänd person som genast frågar, vad gör en snygging som du ikväll, eller föreslår att Ni ska ha sex eller något annat orealistiskt och otänkbart?
Skulle jag möta en person som direkt började skönmåla sig själv i kropp och status så skulle jag inte tveka en sekund att vända på klacken och gå.
Skulle jag möta en människa på stan oavsett om det var en bekant eller inte som avslutade samtalet med kjam och pözz, så skulle garanterat undvika den människan igen. Likaså om någon människa formligen bygger sina konversationer på uttryck som är såväl rasistiska, som hatiska eller kränkande.
Men på nätet tycks allt vara tillåtet och accepterat.

Så i natt låg jag alltså och funderande på detta med människors personlighetsklyvning som uppenbart tycks inträffa så fort man loggar in på internet. Har vi ett sådant behov av att vara någon annan, att fly från verkligheten några timmar, för att i språket bli som ett litet jollrande barn och i sättet bli någon slags person som förhoppningsvis inte finns.

Ordet Personlighetsklyvning står enligt susning.nu för …
En psykisk avvikelse som yttrar sig i att man har flera, från varandra skilda personligheter som kan agera antingen helt självständigt eller under påverkan av de andra personligheterna. Ska inte förväxlas med schizofreni. Den psykoanalytiska förklaringen till personlighetsklyvning är det är ett resultat av att man försöker hantera trauman genom att bli någon helt annan när det behövs.

Nog måste det väl ses som en avvikelse med det beteende många har på nätet? Nåväl, att trauman skulle ligga till grund just i detta tror jag inte, dock behovet möjligtvis att va någon annan än sitt annars tråkiga/stela/prydliga osv. jag.

När jag så sätter mig vid datorn i morse så ser jag att kolumnisten Johanne Hildebrandt tagit upp ett liknande ämne, nämligen det burdusa språk vi använder, hur man smutskastar andra och känner sig trygga i sin anonymitet. Hör det också till denna nya sortens personlighetsklyvning?

Visserligen skriver jag själv helt anonymt här, men det av helt andra orsaker än att jag inte öppet vågar visa och stå för vem jag är.

Så vad tror Ni kära bloggläsare, kommer vi i framtiden att få en ny definition av ordet personlighetsklyvning, med en diagnos som är relaterade till för mycket internetbrukande vilket har lett till att man tappat såväl språk som vett och etikett för att kunna umgås i verklighetsbaserade kretsar?

[inlägget överflyttat från Ab bloggen]

Andra bloggar om: , , , , , ,